Nu är första dagen avklarad

 

Idag var det då dags för Lilla Fröken att vara utan mamma på dagis. Är det någonting som jag gärna skulle lämna över till sambon så är det att lämna barnen på skola och dagis, jag gillar det INTE, speciellt inte om dom inte vill vara där.

 

Det började bra med Lilla Fröken, hon skrattade glatt när jag plockat ut henne ur bilen och bar henne på armen in till dagis. Självklart tycker hon att det är kul, det händer en massa saker och det är många barn, men det är ju kul så länge mamma är med... Idag blev hon lurad, stackaren... Jag klädde av henne precis som vanligt och laddade med snuttetäcke och napp och jag är en sån som vill göra pinan kort så det var "Nu ska du få vara med fröken så kommer mamma sen, vinkelivink, syns sen" med den absolut gladaste rösten jag kunde plocka fram och visade henne ett strålande leende som skulle förmedla att "Det här är ingen fara".

 

Lilla Fröken placerades förvånad i frökens famn varpå hennes glada lilla ansikte förvreds till en grimas och sedan kom gallskriket. PANG så gick dagisdörren igen och jag var på väg därifrån. Om det är någonting jag har lärt mig efter att lämna tre barn på dagis så är det att i den här åldern (1 år och 4 månader) så spelar det ingen roll hur mycket jag lirkar och försöker få barnets fokus på något annat så fungerar det ändå inte. Jag MÅSTE säga Hejdå så att dom vet att jag går, dom MÅSTE se att jag går ut genom dörren så att dom inte springer och letar mig inne på dagis och som sagt i den här åldern så blir det tyvärr bäst så här.

 

Det är annat när det gäller Mellanbarnet som är 5, snart 6. När han lämnas och är lessen så kan man prata med han, krama han och förklara läget så brukar det vara ok efter en stund.

 

Eftersom det är världens bästa personal på Lilla Frökens förskola och eftersom dom vet vilken separationsångest jag har så ringde dom mig efter cirka 30 minuter och berättade att det gått jättebra! TACK!! Då kunde jag fortsätta min första arbetsdag med liiiite lättare hjärta.

 

När jag hämtade Lilla Fröken så satt hon och hade precis ätit mellis med nappen i munnen och snutten i handen och när hon såg mig så brast hon ut i gråt. När man inte är van att bli lämnad, hur ska man då veta att den som lämnar en kommer tillbaka?! Och lättnaden när den som lämnat gör det går nog inte att beskriva. Personalen berättade att det hade gått otroligt bra, det var bara i början som hon hade det jobbigt sedan hade hon tytt sig till dom under dagen och efter sovet hade hon blivit lessen igen men det hade gått över fort. UNDERBART!

 

Kvällen trodde man skulle sluta i gråt efter en jobbig dagisdag men den slutade med världens gladaste och piggaste lilla tös som verkade väldigt nöjd med livet. HÄRLIGT!

 

Å som grädde på moset så fick jag den här lappen av Storebror idag. Älskade unge!!

Den är placerad framför datorn och jag blir lika varm i hjärtat varje gång jag tittar på den!

 

/Therese